nowhere but up

Fann min dagbok häromdagen från sjuan-åttan. Så sjukt nostalgiskt att läsa men samtidigt väldigt hemskt att minnas hur omogen jag ändå var. Jag rev den dock i bitar eftersom så många dumma och hemska saker som jag bara vill glömma bort stod i den.
Det känns också väldigt sorgligt då jag tänker på hur fort tiden gått från då till nu.
Vet inte om det bara är jag som känner så men det känns verkligen som att livet rusar iväg. Snart är hela barndomen och ungdomen över och man ska börja klara sig helt själv.
Usch, hemska tanke. Försöker att förtränga det varje gång det ploppar upp i huvudet.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0